Visuella intryck – androgynitet

Chéri av Colette
Föreställningen Chéri på Dramaten
Hamadi Khemiri Fotograf: Sören Vilks

English version
Det är så många olika områden nu som liksom smälter samman i min, och kanske din, verklighet, vår kollektiva verklighet. Det gör mig lite förvirrad, var i hela friden börja? Känslan är ändå att jag ska försöka dela vad jag ser. En del trender som pågått länge börjar manifesteras i större utsträckning. Att vara kronologisk och systematisk i mina inlägg känns som en överkurs just nu. Så jag stannar kvar här i mitt feminina space och tillåter mig att vara precis så kaotisk som jag har lust med. Hoppas att du står ut med det…
Och min poäng med det här inlägget hittar du alldeles i slutet – om du hör till den otåliga sorten.

Den senaste månaden besökte jag en teaterföreställning och en dansföreställning. Något som slår mig är att båda föreställningarna har androgyna karaktärer i ledande manliga huvudroller. Teaterföreställningen var Chéri på Dramaten som hade premiär i december. Baserad på en novell från tjugotalet av den franska författarinnan Colette (och Léopold Marchand) som utspelar sig under La Belle Epoque i Paris, Frankrike. Storyns huvudtema är den åldrande före detta kurtisanen Lea som roar sig med sin unge älskare Chéri. Chéri är en mycket vacker vältränad ung man med androgyna drag. Han är också ett mycket ensamt och oälskat barn med smak för dyra sidenpyjamaser och exklusiva plagg. I sin sinnesstämning antingen rasande eller charmerande.

Det handlar i stort om kärlek och åldrande, dekadenta liv, känna sig oälskad och med bindningar i relationer. Allt inslaget i de vackraste dekorationer, tyger, färger och senografi. Det här är La Belle Epoque – den vackra eran under en blomstrande period strax innan andra världskriget bryter ut.

~ · ~

Dansföreställningen var en svensk upsättning av Svansjön. En moderniserad och populariserad version av den klassiska romantiska baletten. Här med svanar klädda i vita pälsjackor istället för svanfjädrar. Som prostituerade och helt beroende av sin hallick. En klassisk romantisk story om äkta kärlek, två själar som möts och en längtan efter befrielse. Den manlige huvudkaraktären prins Siegfried (Robert Malmborg) är en vacker och androgyn varelse. Inte särskilt överraskande med en androgyn prinskaraktär men väldigt uppfriskande att se i en uppsättning som hittat hem till en ungdomlig publik och går för fulla hus sin andra säsong.

Min poäng är, KUL att se androgyna män som visuella förebilder bland yngre män i vår samtid. Och för deras pappor och mammor så att vi alla kan befria oss från den gamla bilden av hur män förväntas se ut eller vara. Kanske är det för lätt som mamma att falla in i den feminina rollen i sig själv när ens egna unga vuxna pojke plötsligt blir en man. Jag hoppas vi får se fler modiga fäder exponera både sin feminina och maskulina sida av sig själva i framtiden. Eller varför inte redan NU?

fur-and-feather

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *